Läste i Metro att ”passion kan vara en fara på jobbet”. Jag vill inte tro på det. Passion är väl härligt och kul!

Visste dock inte att ordet härstammar från ”lidande”, men den betydelsen känns långt ifrån hur jag känner för mitt yrke i alla fall. Jag är passionerat förälskad i kommunikation. Jag älskar mitt yrke och det ska mycket till innan jag byter. Möjligtvis kanske kanske jag skulle kunna tänka mig att jobba som trädgårdsarkitekt. Möjligtvis…

Det farliga, menar Metro, är när det blir för mycket. Att det finns sund och osund passion. Ett tecken på att passionen är sund är att man kan koppla bort jobbet. Att man är närvarande i det man gör, ex lagar mat, umgås med gubben osv, utan att man måste tänka på jobbet hela tiden, eller kolla mails och sms.

Det håller jag med om. Men kan man inte koppla bort pga sin passion då, eller av andra anledningar? En anledning som jag känner väl till är att man tror att världen går under om man inte har koll på mailen. Det gör den inte. Jag lovar.

(Nu har jag visserligen alltid bara max 20 mail i min inbox, för att slippa just den känslan och stressen av att inte ha koll).

När det blir lite för mycket och kanske nåt inte är perfekt och jag behöver få lite perspektiv på saker och ting tänker jag ”barn svälter”.  Testa den!

Så trots den farliga passionen kommer jag att behålla den, i allt jag gör (förutom att dammsuga). Jag tror det är bra. Nyttigt. Och ger lite glöd i det här livet vi lever, medan vi pysslar med annat.

Någon som man kan bli inspirerad av var den oerhört passionerade Steve Irwing. Han sade: ”danger danger!” men alltid med ett leende på läpparna. Go Steve!

C-: