Lindgårdh
Cajsa, främst…
Passion – danger danger!
Läste i Metro att ”passion kan vara en fara på jobbet”. Jag vill inte tro på det. Passion är väl härligt och kul!
Visste dock inte att ordet härstammar från ”lidande”, men den betydelsen känns långt ifrån hur jag känner för mitt yrke i alla fall. Jag är passionerat förälskad i kommunikation. Jag älskar mitt yrke och det ska mycket till innan jag byter. Möjligtvis kanske kanske jag skulle kunna tänka mig att jobba som trädgårdsarkitekt. Möjligtvis…
Det farliga, menar Metro, är när det blir för mycket. Att det finns sund och osund passion. Ett tecken på att passionen är sund är att man kan koppla bort jobbet. Att man är närvarande i det man gör, ex lagar mat, umgås med gubben osv, utan att man måste tänka på jobbet hela tiden, eller kolla mails och sms.
Det håller jag med om. Men kan man inte koppla bort pga sin passion då, eller av andra anledningar? En anledning som jag känner väl till är att man tror att världen går under om man inte har koll på mailen. Det gör den inte. Jag lovar.
(Nu har jag visserligen alltid bara max 20 mail i min inbox, för att slippa just den känslan och stressen av att inte ha koll).
När det blir lite för mycket och kanske nåt inte är perfekt och jag behöver få lite perspektiv på saker och ting tänker jag ”barn svälter”. Testa den!
Så trots den farliga passionen kommer jag att behålla den, i allt jag gör (förutom att dammsuga). Jag tror det är bra. Nyttigt. Och ger lite glöd i det här livet vi lever, medan vi pysslar med annat.
Någon som man kan bli inspirerad av var den oerhört passionerade Steve Irwing. Han sade: ”danger danger!” men alltid med ett leende på läpparna. Go Steve!
C-:
Åk kommunalt
Det är väl skönt att åka kommunalt?! Varmt. Bekvämt. Miljövänligt.
Twittrar lite. Läser Metro. Skickar några mail. Vips, så är man hemma.
Har du inte provat? Gör det. Du kommer inte ångra dig.
Trevlig afton!
C-:
Lite sur på allt och alla
Jag är lite sur idag. På att jag inte är älskad och omtyckt av alla och envar. Speciellt alla rekryteringsfirmor och spännande kollegor som drömmer om mig, men inte vet om det.
Visst är vi alla unika. Ja, vi har i alla fall fått det itutat oss. Till vilken jäddra nytta?
Jag har ritat fula teckningar och sjungit förskräckligt hela livet. Men gjorde mina föräldrar mig den tjänsten att de talade om det här för mig. Neeeeuuuu! Det ska man liksom den hårda vägen få reda på, helst i nån publik såpa eller på firmafesten på jobbet. Tur att ungarna kom och redan som 8-månadersbebisar rynkade på näsan åt min ”sov i ro, slumra in”. Reality check! Stopp på det!
Bra också att jag har en ärlig make som säger ”ja, din rumpa ser stor ut i den där”. Så att jag inte går runt på jobbet i en kort jacka och tror att jag ser ju rätt slank ut fast jag gick upp 12 kilo över jul. Tack Fripp tack!
Och sist men inte minst. Tack alla rekryteringsfirmor som inte hör av sig, fast jag är som klippt och skuren för jobbet. Som inte ens bemödar sig att skriva, så snart de bara kan, ”sopa, du har inte en chans”. Nä, man ska vänta tre månader på ”tack, vi har valt att gå vidare med annan kandidat. Sucker!”.
Jaha, nämen vilken överraskning. Gjorde ni det? Jag som trodde att ni fortfarande läste min cv om och om igen för den var så fantastiskt. Ni har helt rätt – det tar nästan tre månader att ta in allt det underbara jag åstadkommit. Tack för ni är så grundliga, tack tack tack!
Och tack för ni har jobbat så på er webb och gjort det extra lätt att registrera min CV i er databas! Tack för det finns så många fina val över vilken magisterexamen jag har och hur fint det ser ut när jag måste välja ”annan utbildning”. Och tack för att jag bara kan välja ”femtonbiljarder resor per år” eller ”inga resor” så det ser ut som jag är en sliten trebarnsmorsa som inte kan tänka sig en liten tur till Södertälje över dagen.
Och tack tack tack för det inte går att kontakta er på något lätt sätt, utan att först lägga ned 2,5 timmar på att registrera min profil, så att jag kan fylla i ert lilla formulär med fördefinierade ärenden – där ”skit” inte är ett. Tack!
Nä, nu är det slut på fjäsket. Nästa gång drömjobbet dyker upp – se upp!
Over and out!
C-;
Tv – en hobby
Jag har tv- tittande som hobby. Det är ok. Det tog några år och heta diskussionsrundor med bekanta, men nu är det klart. Det är en hobby, och jag är stolt utövare.
Kanske jag blir nykter tv-tittare så småningom, men just nu ger jag mig hän.
Ser fram emot kommande nya serier. De ploppar upp som små vårblommor på skärmens mylla.
Som värmlänning ser jag speciellt fram emot en serie i vår – Wermland forever.
Återkommer med domen senare i år. Men nu ska jag somna i soffan. Tungt första dan på jobbet 2012.
Zzznark!
C-:
2012 – så kul det ska bli!
22.47. En dag före 2012, det nya året. Och känslan är här igen ”nu, nu händer det. Nu är året med stort Å. Jag kommer att bli berömd, rik och snygg”. Men jag har ju känt så alla år. Och hittills har jag bara blivit snyggare. Inte mer berömd (jo lite) men framförallt inte rik. Vad i hela friden är det för fel? Varför kan jag inte skrapa fram en miljon på Triss, som alla andra normala människor. Nu märker du kanske att jag skriver allt i en enda lång mening, och jag har säkert stavat fel nånsans (aha där kom det) också, för så blir det när man skriver i frustration och lite stress över att man inte åstadkommit mer under året som gått. Och nu blev det en jättelång mening och jag som gått på Poppius journalistskola och allt och fått toppbetyg på universitetet (är det stor bokstav på det?) för min svenska, och så blir det sån här gegga. Var var jag nu. Jo rik. Äsch. Om jag bara fortsätter att bli snyggare och snyggare så är väl det helt ok. Och lycklig är jag ju. Typ. Allt är väl relativt. Min man är ju sig lik, och det är ju bra. Tror jag… Men ungarna förändras och blir liksom större och mognare. Mognar jag och maken? Vem vet. Jo för jag är inte långsint längre. Men rik är jag inte. Jo på kärlek. Fast huset är ju rätt litet och ingen ungdomsavdelning har vi. Måste man det? Eller pool. Men när ska man bada i den? Det är ju vinter jämt för fan. Och hur undviker man grannarnas ungar som vill snora iden utan att låta otrevlig? Oj en till felstavning och ett komma för lite. När, nu får jag nog sluta, för jag besudlar fullständigt min egen yrkesstolthet. Och det kanske inte är nyttigt att, tom för sig själv, avslöja en viss stress inför det kommande året. Nytt jobb? Rik? Skit i det nu! Snygg? Borde träna i morgon. Gud vad schweizernöt är gott. Nä, nu får jag sluta. Eller som Mia uttrycker det – kåt glad och tacksam. Kanske det räcker. Phew – 2012 – kom du för fan – väntan gör mig nervös!
2012 – ett hyvens år!
Jaha, då var det snart dags att formulera sina nyårslöften. Fortsätter med ekologiska. Ett önskemål från dottern. Dvs handlar jag vin måste de vara ekologiska.
Nä, inga löften om vikt. Det är ute!
Däremot lovar jag mig själv att vara trogen mina värderingar i mitt val av nytt jobb. Hur desperat jag än blir.
Tackade ”nej” till ett tobaksbolag för många år sen. ”Dum i huvudet” var jag då (och arbetslös), men jag stod på mig. Och se där – fick annat jobb och var stolt över mitt val.
2012 ska bli ett sådant där vägvalsår igen. Spännande och utmanande.
C-:
En riktigt rolig jul
Jag har inte firat jul med mina syskon eller mamma, som jag brukar. Istället har jag haft förmånen att fira jul med min mans släktingar.
Min svärfar fyllde 70 på julafton, och det var julens höjdpunkt. Vi har ätit gott, umgåtts och skrattat mycket.
Visst saknar jag mina ”vanliga traditioner” så här i juletider, men Fripps föräldrar och syskon har tagit emot oss och jag har verkligen känt mig välkommen.
Jag är känslig för det där – hur det känns när man hälsar på. Inte behöver jag bli varken underhållen eller uppassad!! Men jag vill känna att jag och barnen och Fripp är välkomna på riktigt.
Så jag kan bara säga att det varit en underbar jul!
Fick inte nytt jobb av tomten, men 2012 kommer att vara ett förändringens år!
Hepp!
Bilden? Tog jag på julafton. Vi är ju, trots allt, i Skåne!
C:-
Hängerumä?
Ujuj. Det går undan på nätet.
Följer några på Twitter som själva publicerar intressanta nyheter om ex sociala medier, som jag brinner för. Och några som retweetar – vilket är toppen.
Här kan man läsa om nya fantastiska appar, sajter och föreläsare som gör det ena och det andra enklare, snabbare och bättre.
Nä, jag testar inte allting (men några), och jag hänger med och kan nicka lite mystiskt intelligent om nån frågar. ”Mmm, jorå, jag vet”. Fast jag är 44!
Trevligt slask!
C-:
Reklamare galore
Idag fick Jernhusen ett pris (igen, suck) – månadens utekampanj. Vi fick det av Resumé och det delades ut på deras pub på Berns. Riktigt trevligt.
Men det slog mig, när jag såg vilka som vann, och vilka som satt i alla jurygrupper – det är byråer som delar ut priser till byråer. Och de flesta var stora och kända. Inte sååå konstigt kanske – de stora är väl bra – men var finns alla småföretagare, rookies och andra jokers? Finns de inte på den här arenan?
Jaja. Svaret på den frågan finns kanske inte inom räckhåll just idag.
Tillbaka till Comedy Central och Tosh.o.
Om att göra skillnad – i vardagen
Ni som har läst min blogg ett tag, vet att jag är miljövän. Får man säga det – ”miljövän”, eller måste man ha nåt fint epitet nuförtiden? I alla fall, för mig betyder det att jag källsorterar, bojkottar jätteräkor, undviker palmolja (svårt, finns överallt) och är med i WWF och några andra organisationer.
Jag är också med i Amnesty – tycker alla ska ha det bra, inte bara träd och djur.
Nå alla fall. Det var inte bara miljön jag skulle tala om, utan engagemang och övertygelse. Jag beundrar verkligen människor som verkligen GÖR nåt, som försöker förändra, som faktiskt förändrar. Mattias Klum exempelvis (såg ni ”Tebarans Testamente” på TV4+ om Borneos regnskogar? Rekommenderas!). Som genom sin passion för foto/film engagerar sig i miljöfrågan.
Jag tycker faktiskt att jag gör nytta genom att jobba på Jernhusen. Kan jag bidra till att fler åker kollektivt har jag ju bidragit. Men ibland skulle jag vilja göra mer. Klättra på valskepp och klå upp dumma japaner som skjuter val ”i forskningssyfte”, eller operera i 50 graders värme för Läkare utan gränser, eller jaga tjuvskyttar i Serengeti i 90 km/h på torra flodbäddar. Ja ni förstår – nåt riktigt.
Men, så kommer jag på att jag lätt blir sjösjuk, inte klarade biologin på gymnasiet speciellt bra och jag blir lite rädd av att åka bil för fort. Så jag fortsätter väl jobba på kontor, sortera mina burkar och hoppas på att mina barn kanske vågar mer än jag…
Min 11-åring Tilda, är på god väg. Hon ska bli biolog och jobba med världen. Jag lovar att hjälpa henne med läxorna. Nu ska ni få se på engagemang!
Hon önskar sig en bit regnskog i julklapp. Det har jag fixat. För om inget annat så kan jag göra det. ”Money talks”.
Lite julklappstips:
Unicef – julklapparna dina vänner inte behöver
Läkare utan gränser – hjälp oss plåstra om en sjuk värld
WWF – ge bort ett fadderskap (ex orangutanger)
Världen tackar dig på förhand!
C-:
