Ibland får jag lite ont om ord – dvs det är svårt att beskriva nåt som jag sett på ett värdigt och bra sätt. Det har ni säkert svårt att tro – för jag är oftast fylld med för många ord. Men i detta fallet är det sant – Big Sur och highway 1 var ett sånt ställe, eller flera ställen, som man måste uppleva själv för att verkligen förstå dess storhet och “annorlundahet”.

Jag måste erkänna att jag inte drömt om att köra längs “ettan”. Visst har jag tänkt på det och tyckt det skulle vara kul, men det har nog egentligen inte varit en dröm, som för många andra. Kanske det beror på att jag egentligen inte gillar att köra eller åka med i bilen.

Båt i hamnen i Morrow Bay…

Ettan!

Dock tackade jag inte nej till ettan när jag och Fripp planerade vår resa till och från Los Angeles. “Ska vi välja motorväg båda vägarna (dvs dit och hem) eller ska vi ta ettan ena hållet?”. Daahhh – ettan hem så klart, i lugn och ro. Planer i all ära. Inte visste jag hur bra de var förrän vi verkligen lämnade LA och åkte längs Californiens kust. Kanske jag upplevde den som extra vacker – för jag blev bara överstressad i LA – hårt, stressigt, snabbt, bilar, uteliggare, turister, parkeringsböter på över 400 kr, mer stress och dyra fik och vandrarhem…

Efter Venice och Santa Monica tog vi motorvägen genom Malibu och ännu fler små orter/ställen som jag hört om eller aldrig hört talas om. Vi stannade i underbara Morrow Bay och åt clam chowder och tittade på sälarna som simmade genom hamnen bara 4 meter från vårt bord.

Morrow Bay

 

Sälar och sjölejon dyker upp nära både på stranden och som här vid restaurangens uteservering

 

Varför inte spendera fickpengarna på det man gillar bäst!?

Clam Chowder – krämig soppa med skaldjur och potatis. Lärde jag mig tycka om i Connecticut 20 år sedan.

Men det var nog egentligen inte förrän vi klättrade högre och högre upp på bergsväggen som vi insåg hur vacker kustremsan är. Vi hade, för en gångs skull, turen på vår sida. Vi är alltid sent ute och allt tar mycket längre tid än vi tänkt. Så även i detta fallet, vilket gav oss Big Sur i solnedgång. Big Sur är den kuststräckan som anser vara den vildaste och vackraste.

På väg – highway 1

Svärmor Birgitta sade att vi skulle köra försiktigt och att man åker nära kanten. Jag är glad att vi åkte norrut och hade innerfil, för man hänger bokstavligen som svalor på bergskanten. Vissa sträckor var det bara en fil för man reparerade ytterfilen som liksom upplöstes! Där åker de med tunga maskiner, grävskopor och annat tungt. Huvva – vilken arbetsplats! “Hej då älskling. Trilla inte ned för stupet idag. Vi ses till middagen!”.

Nog snackat. Här kommer några bilder som jag hoppas ger highway one rättvisa! Det var inte en dröm – men är det nu. En sanndröm!

Rugged Point och Alina

“Stopp, stopp – jag ser några kajtare!”

Nackdelen med kajtmakar är att det är så blåsiga stränder de hänger på…

Simma lugnt!
Bara en vecka kvar – jag vill inte åka hem!!!

C-: