Månad: juli 2020

”Stockholmarna är helt galna!”

Vår coach i det här med att leta hus på Österlen, Meta (alias ”Farfarinnan”, dvs. min svärmor), skickade en vlogg till oss. Det var en känd mäklare på Österlen som berättade om hur husförsäljningen går till där nu för tiden. ”Stockholmarna är helt galna. De köper hus över telefon, bjuder en halv miljon över och tar det utan att ha kollat på det”.

”Ja, vilka galningar”, tänkte också jag och Fripp. Sedan skickade vi Louise och Kjerstin på visning, budade friskt på ett hus och köpte det via  telefon från en badhandduk vid Drevviken. Osett. Precis som de där fubbickarna till Stockholmare…

När mäklaren ringde och berättade att vi vunnit budgivningen, visste vi inte om vi skulle skratta eller gråta. Nu blev det verkligt! Som tur var kom våra trevliga grannar (Andström) över och bjöd på lite bubbel dagen efter. Vi hade helt enkelt glömt att vara glada, så omtöcknade var vi. De påminde oss om att det är kul att köpa hus. Visst hade vi sålt vår villa först och visste att vi var tvungna att flytta – men vi hade köpt en gård. En gård på Österlen.

Vet inte hur de andra Stockholmarna gör, men vi åkte faktiskt ner och tittade på vår gård. Lindgården… Nisse stannade hemma (han hatar att åka bil) och Tilda följde med. När vi kom på besök tog nuvarande ägare emot oss – Jonas och Tomas.

De har gjort så fint! Vårdat valnötsträdet på innergården, renoverat kök och badrum samt gjort många små rum till två stora, mm. Parken, som vi kallar baksidan, var också jättefint skött med häckar av buxbom, några pallkragar med grönsaker och blommor, gamla knotiga äppelträd och en hel del stora fina lövträd.

Vi fick en robotgräsklippare på köpet. Tänka sig. Det har vi inte ens här i Stockholm.

När man kommer dit ser man den gamla svinalängen från vägen. Det är garage i dag (plats för åtta bilar). Där är en fin grusad rundel med björkar i mitten. Så går man genom grinden, in på innergården. Det är en fyrlängad gård med, som sagt, ett valnötsträd i mitten.

Där finns en bostadsdel om 130 kvm och 550 kvm biyta – bland annat ett gästrum och en loge (eller festlokal) med öppet helt i tak och en lada för ex. trädgårdsmaskiner. Där finns också ett stall och en fristående liten stuga med två rum. Och hör och häpna – i det ena rummet finns en Massey Ferguson traktor. Fripp blev helt eld och lågor. Den behöver lite service men killarna skänkte den till oss. ”Den tillhör gården”, som de sade. Faktum är att vi fick en hel del andra grejer också. Generöst!

Det som mäklaren däremot inte hade tagit bilder på eller berättat särskilt mycket om, är ägorna. Det är totalt 1,6 hektar och ca. en hektar är inhägnad med elstängsel (soldrivet). Gissa om vi ska ha några roliga djur där – yes box. Men vi tänkte börja med några hönor. Tilda är sugen på att ha raser som ska bevaras. Bra idé! Men även resten av ägorna är fina. Det är mycket välskött och finns, som sagt en hel del träd. Killarna har bland annat planterat pil, poppel och oxel.

Jag, och även de andra i sällskapet – Fripp och Tilda, älskade gården redan innan vi klev innanför grinden, men vi blev verkligen överraskade av hur fint det var, både inne och på ägorna. Det är för få sovrum för oss, men vi kommer nog att bygga ut. Kanske även nåt som vi kan hyra ut på sommaren.

Men, först ska vi ta in allting. Kolla var solen går upp och ner, vart vi ska ta vårt för- och eftermiddagskaffe samt fundera på vilka djur som ska få flytta in i stallet. Om en vecka åker vi till Skåne på semester och den 17/8 flyttar vi in.

Jag övar på Bössan och Carolines höns i Sunne, juli 2020. 

Må gott!
/Godsägarinnan… Typ.

Lindgården södra sidan

Det ultimata husbytet…

När jag skriver det här blogginlägget råder en pandemi. Vem trodde det förra året när man planerade sin stundande semester? Och när vi sorterade alla napp vi fick, om husbyten. Faktum är att vi nästan tackade ja till ett byte i Bretagne, men avstod i sista minuten. Det var i mars 2020. Och i maj bestämde vi oss för att flytta till Skåne.

Men, en dröm som levt längre än så, är att flytta ut på landet. Redan innan sonen, som idag är 13, föddes drömde vi om att flytta till Skåne. Och ännu tidigare kollade vi på hus och gårdar kring Mälaren. I höstas pratade jag om att flytta till Skåne på jobbet, och tänkte att ”nu måste det ju bara bli av”, jag kan ju inte bara snacka. Och projektet ”det ultimata husbytet” var satt i rullning.

Nu är det ju inte helt taget ur luften, det här med Skåne. Maken, Fripp, är ju därifrån och jag själv har bott i Simrishamn några år under gymnasietiden. Pappa och jag bodde där på tu man hand några år. En lycklig tid. Och både jag och Fripp har släkt och vänner i allt ifrån Malmö via Söderslätt bort till Simrishamn. Och, det råkar sig faktiskt så att jag har en syster med familj i Östra Tommarp, dit vi nu ska flytta.

Hur gick det till då? Jo, vi kallade hem en mäklare ”bara för skojs skull” som värderade huset i Trångsund. Under rådande pandemi. Men vi tänkte, ”nu eller aldrig”. Samtidigt tipsade en vän till oss om hus på löpande band på Österlen. Jag var inte helt såld på idén, utan hade siktet inställt på Helsingborgssidan. Vi tittade på hus där också, for ner över en helg, men det kändes främmande. Österlen däremot kändes ”hemma”.

Vi budade på ett par hus – ”tantens” och ett i Hjulhusa, som jag var väldigt förtjust i. På sätt och vis var det dock bra att vi inte vann de budgivningarna för vi hade inte sålt huset i Trångsund ännu. Det är verkligen höna och ägg det där. Ska man sälja först eller inte? Men, nu var det så att det var ett krav från banken, så det var bara att kicka igång försäljningen. Vilket vi gjorde, och gick i mål.

Men, oj vad processen att lämna villan här har varit jobbig. Vi byggde huset för 20 år sedan. Alla tre barnen är uppvuxna här och varenda planta i trädgården har vi själva grävt ner. Faktum är att jag fick rejäl ånger timmen före vi skulle skriva på försäljningen och tänkte ställa in mötet. Men, drömmen om nåt annat var starkare, och med Fripps stöd kom vi iväg. Jag grät en skvätt hos mäklaren, men när vi träffade de som ska bo i huset, kändes det bättre. De har två små barn och nu kommer huset få vara värd åt ännu en familj. Det känns bra.

Så, med pengar i handen, kunde vi återigen kicka igång knarkandet på Hemnet. Ironiskt nog var det mäklaren som sålde Hjulhusa som tipsade oss om en gård i Tommarp. SMS:et kom när vi var hos mäklaren och skrev på försäljningspapprena. Härligt sammanträffande. Och efter att syrran (jag har två halvsystrar – vi har samma pappa) och hennes mamma var på visningen gav vi oss in i budgivningen. Och vann. Från en fullproppad strand vid Drevviken. Gården var vår! Och den ska så klart heta ”Lindgården”.

Men först, skulle vi så klart åka och titta på den… Och hur det kändes återkommer jag till.

Tills dess, må gott och sluta aldrig drömma!