Hade så trevligt i London igår. Lätt att ta sig fram, alla är trevliga och tunnelbanan är ren och fräsch. Det är inte samma knuffande som i Stockholm heller.
Det osar av OS. Överallt finns frivilliga OS-värdar som kan hjälpa vilsna. Alla skyltar i t-banan är också tillfälligt lila. Allt för man ska hitta lätt. Känner sig välkommen.
Vi strosade runt i Covent Garden, åt god pasta och toppade av med frozen yogurt.
Nisse hittade en pinne och ett snöre i en liten park. Och med ett gummiskelett påhängt skrämde han mer eller mindre medgörliga Londonbor och turister. Än bättre blev det när han fick en liten plastsnigel med sån där uppblåsbar tunga. Då började han ”slicka” på en ung tjej och vandra med snigeln på en dams lår på tunnelbanan. Då fick han sluta…
Avslutade med 3 timmar på Westfield – ett av Europas största shoppingcenter. 350 butiker. Jag och Alina hann med 10 kanske… Och Tilda var med en stund. Undrens tid är inte förbi. Fripp och Nisse roade sig på Applebutiken, spelandes Angry birds.
Hemåt vid 21 vilket betyder att vi anlände med tåget hemma i Eastbourne vid elvatiden nöjda och glada.
2012 års husbyte tog oss till Eastbourne, England. Vi byter hus med Lynne, som alltså ska spendera två veckor i Trångsund medan vi njuter av fish and chips, öl, sol och inte steak and kidney pie.
Det var OS-yra redan på Arlanda och allting inklusive reklam, färger och uniformer på Heathrow var OS-influerat.
All reklam på Heathrow hade någon slags OS-
eller sportanknytning.
Och på alla infarter, framför parkeringshus
mm fanns denna figur i konstgräs.
Lynne tog emot oss med middag när vi kom hit på tisdagskvällen. Även fast flygturen bara var 2,5 timmar var det meckigt med all transfer. Skulle ha flugit till Gatwick istället. Men men, vi sparade lite pengar å andra sidan. Och boendet – det är ju gratis. Lynne hade bäddat alla sängar och det är så fint och fräscht allting. Vi har alla var sitt rum, men jag och Fredrik valde dubbelsängen så klart.
Utsikten från vårt sovrum. Kinda English ey?
Lynne hade tagit fram en hel del gamla leksaker som låg framme i Nisses rum. När vi klev av taxin rusade han fram till Lynne och sade något som vi inte vet (Lynne tror han sade ”får jag komma in?”) och rusade genast upp på andra våningen och började leka. Bättre än hotell alltså!
Vår bakgård.
Alina är lite krasslig, men med eget rum, och lite dundermedicin från England hoppas jag hon blir bättre snart.
Eastborne ligger i East Sussex, ca 90 minuter med pendeltåg från London, och kallas ”Storbritanniens soligaste stad” – och med tanke på att vädret stämmer det nog. Det var så varmt mitt på dagen att vi bara orkade vara på stranden nån timme eller två. Tilda och Fripp badade så klart och simmade lite rätt långt ut. Jag stannade i strandkanten där ytvattnet var rätt varmt. Nisse är värre än jag och håller tom upp badbyxorna för de inte ska bli blöta. 🙂
Ahhh – strandförväntan!
Underbar ”pebble beach”. Hur lång som helst!
Efter vår strandhopping strosade vi runt lite kring piren, ”downtown, åt lite lunch och drog och hemåt för en paus. Vi är nog rätt trötta efter resan fortfarande…
Tilda ska snart hugga in på sin
fish ’n chips på torsk.
Däremot blev vi pigga som tusan när vi handlade på Sainsbury. Det är nog något av det roligaste som finns när vi är ute på resa – att handla som ”the locals”. Köpte en del färdig mat men det mesta lagar vi från scratch. Här finns ju ett fullt utrustat kök.
Det är billigare än i Sverige att gå ut och äta, men en rätt medioker lunch idag (dock rätt nära stranden) gick ändå på nästan SEK 400. Så det gäller att välja sina ställen. Inga fler turistfällor tack.
Fin tårta på Sainsbury va!?
Family fun!"Meh, det ser ju ut som bajs ju!". Jag håller inte med...
Nu njuter vi av några lokala ölsorter och lite tilltugg. Solen steker ännu på baksidan och vi väntar på att vår ”cottage pie” ska bli klar i ugnen. Då blir det middag i kvällssolen innan vi säkert somnar tungt. Igen.
Ja, så börjar det dra ihop sig för ännu ett husbyte. En familj kommer till oss och vi åker till deras hus i Eastbourne.
Den första frågan jag brukar få är om det inte känns konstigt och kräver mycket jobb, ex städning. Men det gör det inte. Tvärtom känns det bra att byta rätt av. Dels finns det någon i huset, och dels vet vi ju vem det är. I detta fallet har vi tom träffat Lynne. Hon var här och åt middag med oss. Hon såg fräsch ut och luktade varken illa eller konstigt. Så då drog vi slutsatsen att hennes hus är lika fräscht.
Hon har faktiskt bytt hus fler än 20 gånger, så vi känner oss trygga i detta proffsets händer. För oss blir det ju bara andra gången. Och helt ärligt – skulle du frivilligt byta hus med en trebarnsfamilj? Både Doug & Leslie som vi bodde hos i Californien och Lynne är ju rätt modiga. Nu är ju faktiskt våra barn rätt stora (Alina går tom som vuxen på alla resor numer – dyra unge!) och vi brukar ta bättre hand om vårt lånehus än vårt eget.
Dock kan vi inte helt komma undan att vi får städa lite extra och även plocka undan lite i det rummet där gästerna ska bo. Vi rensar rent en till två garderober och plockar undan personliga saker och sådant vi är rädda om. För övrigt lämnar vi allt framme, och det är ju det som är meningen. Det är inget hotell det här, det är ett hus, där vi bor.
Det som är så skönt är att vi slipper släpa lakan, handdukar och annat fiffigt. Det finns ju hos Lynne. Och för henne har vi allt här. Och visst är det kul att äta på restaurang, men när det finns ett helt kök i huset behöver vi inte gå ut jämt, och på så sätt också spara pengar.
Och, det bästa av allt. Vi sover gott, vi har en tv vid dåligt väder och en bil. Det är som hemma fast borta, och mycket mer spännande. Nu hoppas vi bara att de inte har rätt, de där meteorologerna, som säger att det ska regna under ”OS” – just där vi är. Men jag hörde att de sällan prickar rätt mer än 30-50% av gångerna. Och med våran tur, borde det gå bra.
Ja, jag erkänner. Jag är jätteavis på min kollega som är i Californien på ”road trip”. Var ju själv där förra året, med vårt husbyte, men jag fick inte nog.
Min 16-åring satt precis och tittade på bilder från semestern och sade detsamma: ”ta mig tillbaks”. Det är nåt med USA, nåt som tilltalar mig och faktiskt hela min familj. Det är nog en kombination av vädret, människorna, shoppingen, maten och lite annat som inte går att sätta fingret på.
Alla mina resor till USA, tom den i snöstormen i NY förra året, har varit bra eller mycket bra. Är det lite så att man blir förtjust i ett land eller världsända och sedan blir lite ”stuck” på den? Vissa åker ju bara till Thailand exempelvis. Där har jag aldrig varit, men vill åka. Kan dock inte tänka mig att det är lika härligt som USA. Plus, jag är ingen som gillar att ligga på stranden hela dagen heller.
Nu ska vi visserligen göra att till husbyte, till England. Vi är glada och förväntansfulla, men det känns som en liten kompromiss. Kommer säkert att ångra att jag skriver det här när vi varit där. Det är säkert fantastiskt fint med alla parker, havet, små pubar från 1500-talet och trevliga människor.
Tills dess, ska jag försöka hålla humöret uppe i regnet. I detta underbara land, med världens sämsta klimat…
Underbara maken Fripp överraskar med hummerresa till Smögen. En natt på Sealodge med god mat och – höjdpunkten – hummersafari.
Nu var det väl ingen som svimmade av fångsten (2 st) med väl av gunget. 20 m/s stundvis! Men jag gillade det och hade gärna stannat ute längre. Dock var ett par damer rädda, så vi fick gå in.
Det var inte så illa – Olof, vår hummerfiskare – drog några goa fiskeberättelser över fika i fiskestugan och några var ”nästan sanna”.
Batterierna känns laddade och nu ska jag jobba och tänka på framtiden.
Om ni någonsin har några tvivel om det här med att byta hus med någon – vänd er till oss, så ska vi ta det ur er. Det är da shit! Man har allt man behöver och lite till, någon som ser om ert eget hus och det kostar inget heller. Ja typ 800:- för att vara med på husbytarsajten, men det är ju en så nätt liten summa – ungefär lika mycket som Fripps drivmedel/vecka från Starbuck’s går på. Försumbart.
…
