Det här lilla retoriska greppet dyker upp i mitt huvud i situation efter situation. “Man väljer sin sanning”. Det handlar förstås om hur jag uppfattar saker. Alltså psykologi. Inte att naturvetenskapliga fenomen som att Grímsvötns aska inte finns. Det är en ganska skarp gräns där för mig.

Idag handlar brunchrapporten på P3 om “all inclusive-industrin” och vilken skada den gör på den lokala ekonomin.  Industrin hålls vid liv av vanliga människor – som du och jag – som egentligen inte har avsikten att göra onda handlingar. Men med kunskap kommer ansvar. Ditt och mitt ansvar är att göra etiska val. Men här väljer nog många att “glömma” och titta bort. Vi väljer en annan sanning än den som är sann.

Människor (omkring mig) verkar vara ivrigt sysselsatta med att vilja rättfärdiga sina val, och resonerar sig fram och tillbaka hur saker bör vara. Men man kan inte välja bort det man har kunskap om. Ignorance in NOT bliss.