När jag skriver det här blogginlägget råder en pandemi. Vem trodde det förra året när man planerade sin stundande semester? Och när vi sorterade alla napp vi fick, om husbyten. Faktum är att vi nästan tackade ja till ett byte i Bretagne, men avstod i sista minuten. Det var i mars 2020. Och i maj bestämde vi oss för att flytta till Skåne.

Men, en dröm som levt längre än så, är att flytta ut på landet. Redan innan sonen, som idag är 13, föddes drömde vi om att flytta till Skåne. Och ännu tidigare kollade vi på hus och gårdar kring Mälaren. I höstas pratade jag om att flytta till Skåne på jobbet, och tänkte att “nu måste det ju bara bli av”, jag kan ju inte bara snacka. Och projektet “det ultimata husbytet” var satt i rullning.

Nu är det ju inte helt taget ur luften, det här med Skåne. Maken, Fripp, är ju därifrån och jag själv har bott i Simrishamn några år under gymnasietiden. Pappa och jag bodde där på tu man hand några år. En lycklig tid. Och både jag och Fripp har släkt och vänner i allt ifrån Malmö via Söderslätt bort till Simrishamn. Och, det råkar sig faktiskt så att jag har en syster med familj i Östra Tommarp, dit vi nu ska flytta.

Hur gick det till då? Jo, vi kallade hem en mäklare “bara för skojs skull” som värderade huset i Trångsund. Under rådande pandemi. Men vi tänkte, “nu eller aldrig”. Samtidigt tipsade en vän till oss om hus på löpande band på Österlen. Jag var inte helt såld på idén, utan hade siktet inställt på Helsingborgssidan. Vi tittade på hus där också, for ner över en helg, men det kändes främmande. Österlen däremot kändes “hemma”.

Vi budade på ett par hus – “tantens” och ett i Hjulhusa, som jag var väldigt förtjust i. På sätt och vis var det dock bra att vi inte vann de budgivningarna för vi hade inte sålt huset i Trångsund ännu. Det är verkligen höna och ägg det där. Ska man sälja först eller inte? Men, nu var det så att det var ett krav från banken, så det var bara att kicka igång försäljningen. Vilket vi gjorde, och gick i mål.

Men, oj vad processen att lämna villan här har varit jobbig. Vi byggde huset för 20 år sedan. Alla tre barnen är uppvuxna här och varenda planta i trädgården har vi själva grävt ner. Faktum är att jag fick rejäl ånger timmen före vi skulle skriva på försäljningen och tänkte ställa in mötet. Men, drömmen om nåt annat var starkare, och med Fripps stöd kom vi iväg. Jag grät en skvätt hos mäklaren, men när vi träffade de som ska bo i huset, kändes det bättre. De har två små barn och nu kommer huset få vara värd åt ännu en familj. Det känns bra.

Så, med pengar i handen, kunde vi återigen kicka igång knarkandet på Hemnet. Ironiskt nog var det mäklaren som sålde Hjulhusa som tipsade oss om en gård i Tommarp. SMS:et kom när vi var hos mäklaren och skrev på försäljningspapprena. Härligt sammanträffande. Och efter att syrran (jag har två halvsystrar – vi har samma pappa) och hennes mamma var på visningen gav vi oss in i budgivningen. Och vann. Från en fullproppad strand vid Drevviken. Gården var vår! Och den ska så klart heta “Lindgården”.

Men först, skulle vi så klart åka och titta på den… Och hur det kändes återkommer jag till.

Tills dess, må gott och sluta aldrig drömma!