Lindgården – Lindgårdh

Det är vinter!

I skrivande stund sitter jag vid mitt skrivbord och ser hur snövallarna växer utanför fönstret. Inte för det är mycket snö, utan för att det blåser 12 meter/sekund, och mer i byarna. Det är ”böst” – oväder.

Jag har aldrig varit speciellt förtjust i blåst, för jag tänker att ett träd ska braka genom taket. Så att flytta till Österlen är ju lite av ett vågspel. Här är jag dock inte orolig för träden – de är en bit från huset – utan för att strömmen ska gå. Vi har en vedsspis men vad händer om vår hydrofor fryser? Då har vi inget vatten och än värre – dyra reparationer. Där har jag nåt nytt jag kan oroa mig för… 😉 Vi älskar gården och brukar gå omkring och bara beundra den, men den är från 1849 och det märks. Visst bor vi i en modern och upprustad del av gården, men ute i stallet hänger elledningarna lite hipp som happ. Men, det var som någon klok person sade ”bor man på en gård får man blunda lite och ta saker efter hand”. Just nu ser vi till att vara varma och mätta.

Om att köpa hus

Har funderat lite på det där med att köpa hus. När man tittar på tillsalu-annonser och läser mäklarens beskrivningar så ser man en sak. När man är på plats, ser man nåt helt annat. Det som inte står i mäklarens beskrivning behöver ju inte vara dåligt. Det kan lika gärna vara bra. Men du kan nog aldrig riktig veta om du kommer trivas eller vad du kommer reta dig på. Ex. låter våra element rätt mycket. Och vattnet har mycket bubblor i sig. Och kylen är för liten. Men, det är helt normalt. Inget är trasigt, giftigt eller behöver bytas ut (”villhöver” är nåt annat). Nåt som också överraskar, och som inte står i några prospects, är att sjukvården är toppen här. Korta köer och varmt mottagande. Men allt sånt där upptäcker man efter hand.

Snart kommer våren!

Vi trivs verkligen bra. Tänk om jag hade suttit där i min Stockholmsförort, mitt i en pandemi, och funderat på varför jag aldrig vågade ta steget att flytta? Jag är så glad att vi vågade. Och vad fint det kommer vara här till våren. Jag längtar efter att få köra ner fingrarna i jorden, även om det är bra att vänta nåt år för att se vad som kommer upp. Men, jag kan inte vänta. Ska plantera ett par fruktträd och gallra ur lite gamla buskar. Syrenerna hade också mått bra av att föryngras. Äppel- och päronträden är asgamla men vackra. Får se om de klarar några år till. Det gör inget att de inte bär så mycket frukt. Vi funderar också på att ha några sommarfår eller nåt annat som betar i hagen. Och höns! Så klart. Ska bygga hönshus inom kort. Mobilt. Håll tummarna för det.

Tills vi hörs igen! Må gott och gör som jag, dröm om stora fester på logen!

#livetpålandet #lindgården #österlen

Krattar infarten, som sig bör (men får nog ta till maskiner nästa gång)

Brasa — Tack och lov för den fina braskaminen. Här myser både människor och djur.

Fårhus — Här kanske det ligger ulliga får i sommar.

Utekyl — Nöden har ingen lag – har man för liten kyl inne får man fixa en liten kyl ute.

Uppfarten — Välkommen till oss – här är framsidan.

Huset — Och baksidan – en underbar dag i februari.

Hagen — Och gården sedd från vår hage. Jag har JHL i ryggen – Järrestad Härads Lantmannaförening (bygg och trädgård). Fiffigt!

Snö — 8 februari, utanför mitt sovrumsfönster. Det blåser från öster.

”Ett äventyr med nya kapitel hela tiden”

1 kommentar / Lindgården / Av Cajsa Lindgårdh

Så skrev en kompis till mig, att det verkar som vi har ”ett äventyr med nya kapitel hela tiden”, och det stämmer så väl in på min tillvaro. Förra bloggen gick i moll och jag kan med glädje säga att den här går i dur.

Nu har vi bott här i drygt fyra månader och det börjar kännas mer och mer som hemma. Framförallt gården känns hemma. När jag öppnar dubbeldörren och kliver in är jag verkligen ”hemma”. Det tar lite mer tid att finna sig tillrätta i omgivningarna, att allt är stängt på söndagar, att det är långt till vissa butiker och att det här förbannade viruset sätter stopp för alla roliga utflykter och släktträffar.

Eller ”alla” kanske jag inte ska säga. Det går faktiskt att gå på loppis även under en pandemi. Det gäller bara att hålla avstånd och sprita händerna. ”Loppis bör man, annars dör man”. Desto tråkigare är det att vi inte kan frottera oss med framförallt Fredriks föräldrar och syskon. Men, i skrivande stund har vaccinet kommit till Sverige och i sommar kanske vi kan ses igen.

Glädjande nog är dottern Alina på väg ner. Det är det tuffaste tycker jag – att inte ha henne runt knuten. Och mina syskon och mamma och kompisar och annat löst folk. Men, syskonen hälsade faktiskt på här i höstas. Som tur är har grannen en lägenhet där halva gänget bodde. Både bekvämt och coronasäkert. Och ännu mera tur att jag har fler syskon och släktingar här på behörigt avstånd.

Vad mer har hänt? Jo, jag har köpt en bastu på Marketsplace för 3 ooo kr som vi har installerad i hönshuset. Förhoppningsvis kan vi bada bastu den 28/12. Inte ”julbastu” men ändock. Fripps noccino (valnötslikör) är klar, vi har fått igång traktorn, julen står för dörren, stränderna är magiska och bilen gick igenom besiktningen idag. Så jag kan nog, kort och gott säga, att ”I am in a good place” nu.

Får passa på att önska dig en god jul och ett mycket mycket gott nytt år!

Vår lada och en traktor!

#lindgården #livetpålandet

En vecka med mycket känslor…

1 kommentar / Familj, Lindgården / Av Cajsa Lindgårdh

Sådärja, då har det stora vemodet rullat in. Smekmånaden är över och nu undrar jag vad i hela friden jag gjort!

Nu är ju det här lite typiskt mig. Jag älskar att se ett mål framför mig, lägga planen och kavla upp ärmarna. Så länge jag jobbar på är allt frid och fröjd, men sen… Nu är planen ”att flytta till Skåne” slutförd och vi går in i förvaltningsläge. Vad händer då – jo, då får jag tid att se en massa problem och oroa mig för saker.

Bostadsdelen är för liten, det är lite mörkt i trädgården, det knäpper för mycket i elementen, det går inte att stapla glasen på ett vettigt sätt i övre delen på diskmaskinen, det är lite meckigt med bara en bil, vi har för lite pengar (att renovera allting) och så de där jävla mössen.

Ja, förlåt min franska – men de ger mig faktiskt ångest. Så snart det knaprar eller låter nånstans spritter mina nerver upp som hos en sån där blåsfisk. Vi har dem inte inne i huset, men på vinden (jag hörde dem häromkvällen och t.o.m. när en fälla smällde igen där uppe) och på logen. På logen! Där har vi ställt upp lite möbler och har en del grejer vi är lite osäkra på vad vi ska göra med. Där knaprar de och bajsar och har sig. Tror att de är välkomna. Fripp kallar dem ”våra små gäster”. De är små skitar som ska dö! (Ja, vi har ringt Anticimex, men de kan inte göra så mycket. Fick fällor och rådet att täta. Hur tätar man 500 kvm gård!?). Berra (vår katt) flyttar ner snart. Får hoppas han inte fått en massa stadsfasoner utan minns hur man dödar saker (men inte fåglar!).

Plus, jag saknar faktiskt Stockholm lite grand, mina släktingar och vänner. Men, det kanske inte är så konstigt i och för sig. En flytt är ju en stor grej. Och det blir lite lappsjukt att jobba på distans. Det funkar bra på många sätt, men jag saknar ändå gemenskapen på ett kontor eller arbetsplats. Ska åka in till Malmökontoret nån dag och se hur det känns att blåsa håret och sminka sig.

Nåja, det finns trots allt ljusglimtar. Goda vänner och nya bekantskaper, härliga stränder och fortfarande mycket vackra omgivningar. En fin bonus är att sonen trivs bra i skolan. Han går glad i hågen iväg till bussen varje morgon. Jag får trösta mig med det ett tag. Tills jag kommer ur den här svackan, några möss fastnat i fällan eller jag minns att påminna mig själv om hur bra jag har det. För jag har ju det. Faktiskt.

/C-:

Jag har haft loppis i garaget, och sålt lite prylar som inte har hittat sin plats. Det är kul.

gäster — Gäster som ÄR välkomna. Här är vi på klosterpub i Tommarp. Kul grej!

fönster — Jag bor fint. Fortfarande. Och mitt valnötsträd är fint. Fortfarande. Det är kul!

Man kan dricka vin i kvällssolen. Det är kul!

Så här fina kvällar har man som scout (sonen). Det är kul!

Vi bor på en gård!

4 kommentarer / Familj, Lindgården / Av Cajsa Lindgårdh

Sol, regn, kartonger, spindlar, gödsellukt, flugor, bönder, solnedgångar, loppisar, ljud, inga ljud, skolstart, möbler, grejer, jobb, vänner, släkt. Ja, ungefär så kan jag sammanfatta mina senaste tre veckor. En slags livets cocktail som liksom berusar och berikar mitt liv. Men, samtidigt kan man ju bli lite bakis om man dricker för mycket… Egentligen vill jag inte sätta sordin på det här blogginlägget för 90% av allt är toppen. Men, som den människa jag är så finns det alltid en liten gnutta oro. Kommer vi att trivas? Kommer mössen äta upp mina sommarkläder ute i förrårdet? Hur blir vintern? Men en sak i taget…

Första veckan var helt underbart. Det var som julafton. Vi gick bara omkring och såg allt vackert. Och nästan allt är vackert. Österlen på det stora hela, vår gård och omgivningarna. Skördetröskor, halmfärgade fält, kossor, grödor, äpplen, stenar, sand och hav. Jag har verkligen hittat rätt. Jag och Fripp hittar nya idéer varje dag. Hur, var och när vi ska bygga ut, om eller inte alls. Vi ville inte ta in en enda gammal pryl till, allt skulle vara orört och vitt. Vi var helt omtumlade och sov som små grisar i vår nyinhandlade loppissängstomme.

Andra veckan började vi jobba så smått. Det gick det också. Vi har ingen fiber så Fripp ha dragit sladdar lite här och där. Vi har faktiskt tvingats inse att vi ska bo här. Det går inte att ha allt orört och vitt. Vi är en familj med skor, tvätt, hunger, hundar och möbler. Men, vi tar det lite varsamt och flyttar in lite efter hand. Vi har ju en loge på säkert minst 60 kvm. Där står det kartonger som väntar på att ”behandlas”. Jag har redan samlat på mig 7-8 kartonger loppisprylar och lika mycket emballage och skrot. Min äldsta dotter är här på besök just nu (härligt – som jag längtat) och hon sade att hon kände sig hemma redan första dygnet. Alla våra käraste saker har ju fått flytta in. Vi har skapat ett nytt hem.

kartong nummer ett — Min första tömda flyttkartong!

Nu handlar det om att skapa och hitta en välfungerande vardag. Vilka butiker är bäst, hur trivs Nisse i nya skolan, ska vi ha en ko eller inte? Eller vänta, var det höns? Ser inte den där elledningen lite märklig ut? Har tre-kilos spindeln i badrummet verkligen fllyttat ut, eller ska vi gillra en fälla? När kommer Anticimex med musfällorna? Ska vi välja Capio i Gärsnäs som vårdcentral? Finns det en gynekolog i Simrishamn? Den där glidaren i duschen är paj. Finns det ingen butik i Simrishamn som säljer såna? Var ÄR brödrosten? Låda 1A eller 5B? Men, slängde du den? Den skulle jag ju ha i snickarboan!

Fripp och Nisse på upptäcksfärd på gården

Och så behöver jag förklara för alla som jag träffar att jag är släkt men den som är den som bor här och jag har bott i Simrishamn, och min pappa, men min man är skåning, och hel och halv och syskon och systrar, och nya charmiga kusiner och lite annat löst folk som bor här i byn.

25-årig bröllopspresent – ett par snickarbyxor att ha på gården!

Ja, ni hajjar. Vi har att göra. Men det är ändå ett smått angenämnt problem.

Fint åt alla håll, här utsikt från logen

Shaken, and stirred! Första veckan i Skåne

2 kommentarer / Lindgården, Semester / Av Cajsa Lindgårdh

När bilen närmade sig Brösarps backar kom tårarna. ”Vad har vi gjort?!”.
Hela sommaren hade hittills känts som en dröm. Sålt huset och köpt en gård. Packat kartonger, rensat 20 år gamla minnen och fixat och trixat med allt som en flytt innebär. Och lämnat många kära bakom oss. Nu slog verkligheten mig i ansiktet och känslorna kom fram, alla på en gång. Men, det var inte bara sorg, även lättnad över att den tyngsta biten med flytten var över och glädje över det som komma skall.

Passerar gränsen mot Skåne. Tilda underhåller med ukulelen.

Vi bor tillfälligt på en gård bara några hundra meter från vår egen gård. Vi flyttar in den 17/8. Men, vi passar på att ha lite semester och upptäcker omgivningarna. Jag har visserligen bott i Simrishamn förut men mycket har ju hänt på 30 år, även om jag hälsat på ofta. Som tur är har vi både släkt och vänner här, som tar väl hand om oss.

Första bilden i Skåne — Skåne välkomnar oss fredagen den 31/7.

Jag kan inte säga att vi har sovit dåligt de första dagarna, jag och Fripp, för vi har varit helt utmattade. Däremot har vi vaknat tidigt, tittat på varandra och pratat om vårt beslut. Vi har längtat länge efter det här och vi, inklusive barnen, vill verkligen bo på landet, men det är en stor omställning att lämna sin trygga tillvaro. Vi hade bott i huset 20 år och byggt det själva. Då tar det emot lite. Men, nu försöker vi blicka framåt. Vi ser verkligen fram emot att etablera oss, bygga bo, köpa några höns, se vad som behöver göras på gården och se till att barnen kommer till ro.

För varje dag som går känner vi oss lite lugnare. Vi njuter av allt det vackra här. Det är skördetid och alla fälten tas om hand. Stora skördetröskor far fram och tillbaka och traktorer kör spannmål, halm och hö fram och tillbaka. ”Ensilagemarschmallows” och halmbalar står uppradade mot horisonten och solen är varm ända tills den går ner över fälten. Jag gillar verkligen landet. Havet är lika underbart som jag minns det och det finns caféer, restauranger och loppisar vart vi än vänder oss.

Själva boningshuset, som vi flyttar till, är mindre än det vi hade i Trångsund så jag har lovat mig själv att minimera antalet möbler och grejer vi ska släpa in (våra saker är i garaget). Men, om jag skulle hitta nån fin möbel på nån loppis eller antikhandel, då måste ju den få flytta in. Eller hur!? Men, regeln ”en ut om en ska in” kommer att råda. Må ni vara mina vittnen!

Vi har landat. Idag blåser det, men alla är mer lätta i sinnet. Här är vi strax norr om Brantevik.

Nu räknar vi ner dagarna till vår inflytt. Jag är inte längre ”shaken” men kanske fortfarande lite ”stirred”. Men, vi har varandra, och har man det har man allt man behöver.

Lite gladare när man får vara på stranden.

Over and out!
C-:

”Stockholmarna är helt galna!”

4 kommentarer / Lindgården, Semester / Av Cajsa Lindgårdh

Vår coach i det här med att leta hus på Österlen, Meta (alias ”Farfarinnan”, dvs. min svärmor), skickade en vlogg till oss. Det var en känd mäklare på Österlen som berättade om hur husförsäljningen går till där nu för tiden. ”Stockholmarna är helt galna. De köper hus över telefon, bjuder en halv miljon över och tar det utan att ha kollat på det”.

”Ja, vilka galningar”, tänkte också jag och Fripp. Sedan skickade vi Louise och Kjerstin på visning, budade friskt på ett hus och köpte det via telefon från en badhandduk vid Drevviken. Osett. Precis som de där fubbickarna till Stockholmare…

När mäklaren ringde och berättade att vi vunnit budgivningen, visste vi inte om vi skulle skratta eller gråta. Nu blev det verkligt! Som tur var kom våra trevliga grannar (Andström) över och bjöd på lite bubbel dagen efter. Vi hade helt enkelt glömt att vara glada, så omtöcknade var vi. De påminde oss om att det är kul att köpa hus. Visst hade vi sålt vår villa först och visste att vi var tvungna att flytta – men vi hade köpt en gård. En gård på Österlen.

Vet inte hur de andra Stockholmarna gör, men vi åkte faktiskt ner och tittade på vår gård. Lindgården… Nisse stannade hemma (han hatar att åka bil) och Tilda följde med. När vi kom på besök tog nuvarande ägare emot oss – Jonas och Tomas.

De har gjort så fint! Vårdat valnötsträdet på innergården, renoverat kök och badrum samt gjort många små rum till två stora, mm. Parken, som vi kallar baksidan, var också jättefint skött med häckar av buxbom, några pallkragar med grönsaker och blommor, gamla knotiga äppelträd och en hel del stora fina lövträd.

Vi fick en robotgräsklippare på köpet. Tänka sig. Det har vi inte ens här i Stockholm.

När man kommer dit ser man den gamla svinalängen från vägen. Det är garage i dag (plats för åtta bilar). Där är en fin grusad rundel med björkar i mitten. Så går man genom grinden, in på innergården. Det är en fyrlängad gård med, som sagt, ett valnötsträd i mitten.

Där finns en bostadsdel om 130 kvm och 550 kvm biyta – bland annat ett gästrum och en loge (eller festlokal) med öppet helt i tak och en lada för ex. trädgårdsmaskiner. Där finns också ett stall och en fristående liten stuga med två rum. Och hör och häpna – i det ena rummet finns en Massey Ferguson traktor. Fripp blev helt eld och lågor. Den behöver lite service men killarna skänkte den till oss. ”Den tillhör gården”, som de sade. Faktum är att vi fick en hel del andra grejer också. Generöst!

Det som mäklaren däremot inte hade tagit bilder på eller berättat särskilt mycket om, är ägorna. Det är totalt 1,6 hektar och ca. en hektar är inhägnad med elstängsel (soldrivet). Gissa om vi ska ha några roliga djur där – yes box. Men vi tänkte börja med några hönor. Tilda är sugen på att ha raser som ska bevaras. Bra idé! Men även resten av ägorna är fina. Det är mycket välskött och finns, som sagt en hel del träd. Killarna har bland annat planterat pil, poppel och oxel.

Jag, och även de andra i sällskapet – Fripp och Tilda, älskade gården redan innan vi klev innanför grinden, men vi blev verkligen överraskade av hur fint det var, både inne och på ägorna. Det är för få sovrum för oss, men vi kommer nog att bygga ut. Kanske även nåt som vi kan hyra ut på sommaren.

Men, först ska vi ta in allting. Kolla var solen går upp och ner, vart vi ska ta vårt för- och eftermiddagskaffe samt fundera på vilka djur som ska få flytta in i stallet. Om en vecka åker vi till Skåne på semester och den 17/8 flyttar vi in.

Jag övar på Bössan och Carolines höns i Sunne, juli 2020.

Må gott!
/Godsägarinnan… Typ.

Det ultimata husbytet…

6 kommentarer / Familj, Lindgården / Av Cajsa Lindgårdh

När jag skriver det här blogginlägget råder en pandemi. Vem trodde det förra året när man planerade sin stundande semester? Och när vi sorterade alla napp vi fick, om husbyten. Faktum är att vi nästan tackade ja till ett byte i Bretagne, men avstod i sista minuten. Det var i mars 2020. Och i maj bestämde vi oss för att flytta till Skåne.

Men, en dröm som levt längre än så, är att flytta ut på landet. Redan innan sonen, som idag är 13, föddes drömde vi om att flytta till Skåne. Och ännu tidigare kollade vi på hus och gårdar kring Mälaren. I höstas pratade jag om att flytta till Skåne på jobbet, och tänkte att ”nu måste det ju bara bli av”, jag kan ju inte bara snacka. Och projektet ”det ultimata husbytet” var satt i rullning.

Nu är det ju inte helt taget ur luften, det här med Skåne. Maken, Fripp, är ju därifrån och jag själv har bott i Simrishamn några år under gymnasietiden. Pappa och jag bodde där på tu man hand några år. En lycklig tid. Och både jag och Fripp har släkt och vänner i allt ifrån Malmö via Söderslätt bort till Simrishamn. Och, det råkar sig faktiskt så att jag har en syster med familj i Östra Tommarp, dit vi nu ska flytta.

Hur gick det till då? Jo, vi kallade hem en mäklare ”bara för skojs skull” som värderade huset i Trångsund. Under rådande pandemi. Men vi tänkte, ”nu eller aldrig”. Samtidigt tipsade en vän till oss om hus på löpande band på Österlen. Jag var inte helt såld på idén, utan hade siktet inställt på Helsingborgssidan. Vi tittade på hus där också, for ner över en helg, men det kändes främmande. Österlen däremot kändes ”hemma”.

Vi budade på ett par hus – ”tantens” och ett i Hjulhusa, som jag var väldigt förtjust i. På sätt och vis var det dock bra att vi inte vann de budgivningarna för vi hade inte sålt huset i Trångsund ännu. Det är verkligen höna och ägg det där. Ska man sälja först eller inte? Men, nu var det så att det var ett krav från banken, så det var bara att kicka igång försäljningen. Vilket vi gjorde, och gick i mål.

Men, oj vad processen att lämna villan här har varit jobbig. Vi byggde huset för 20 år sedan. Alla tre barnen är uppvuxna här och varenda planta i trädgården har vi själva grävt ner. Faktum är att jag fick rejäl ånger timmen före vi skulle skriva på försäljningen och tänkte ställa in mötet. Men, drömmen om nåt annat var starkare, och med Fripps stöd kom vi iväg. Jag grät en skvätt hos mäklaren, men när vi träffade de som ska bo i huset, kändes det bättre. De har två små barn och nu kommer huset få vara värd åt ännu en familj. Det känns bra.

Så, med pengar i handen, kunde vi återigen kicka igång knarkandet på Hemnet. Ironiskt nog var det mäklaren som sålde Hjulhusa som tipsade oss om en gård i Tommarp. SMS:et kom när vi var hos mäklaren och skrev på försäljningspapprena. Härligt sammanträffande. Och efter att syrran (jag har två halvsystrar – vi har samma pappa) och hennes mamma var på visningen gav vi oss in i budgivningen. Och vann. Från en fullproppad strand vid Drevviken. Gården var vår! Och den ska så klart heta ”Lindgården”.

Men först, skulle vi så klart åka och titta på den… Och hur det kändes återkommer jag till.

Tills dess, må gott och sluta aldrig drömma!